Artihkkala vuođđun lea Duohtavuođa- ja soabadankommišuvnna raportta analysa mii ilmmai 2023:s ja lea goatnjedis politihkalaš ja historjjálaš dokumeanta. Golbma čuoččuhusa ovddiduvvojit:
Vuosttažettiin čuoččuhuvvo ahte Norga lea epistemologalaš-politihkalaš heahtedilis sámepolitihkalaš surggiin, mii vuhtto das go lea sihke unnán vuođđomáhttu ja sierramielalašvuohta politihka máhttovuođu hárrái.
Dasto ákkastallojuvvo ahte “máŋggabealatvuohta” politihkalaš gielas sápmelaččaid ja eará unnitlohkoálbmogiid guovdu lea ožžon paternalisttalaš hámi, mas unnitloguid geahčadit instrumeanttalaččat – sihke mihttun ja gaskaoapmin servodatprošeavttain.
Goalmmát čuoččuhus lea ahte dát ođđa paternalisma čatnasa máhttováilevašvuhtii, go nanu dieđuid vátni dagaha digaštallama eanet symbolalažžan go vuoigatvuođaide goallostuvvon, ja čovdosiid ohcet árvodevdojuvvon máŋggabealatvuođamihtuid bokte, mat duohtadilis sáhttet leat válddálašvuođahuhttimin minoritehtaide.
Artihkal bidjá maiddái Norgga dili riikkaidgaskasaš oktavuhtii, ja geavaha Will Kymlicka ja Brian Barry teoriijaid čájehit prinsihpalaš čuolmmaid mat leat čadnon instrumeanttalaš máŋggabealatvuođa doahpagii minoritehtapolitihkas.
Seammás go mánggabealatvuohta dávjá ovdanbuktojuvvo mihttun ja gaskaoapmin demokratiijas ja servodatovddideamis, de čuoččuhuvvo ahte dakkár ákkat sáhttet heađuštit oktagasaid vuoigatvuođa friddja válljemii ja ovttaárvosaš meannudeapmái.
Artikkelen bygger på en analyse av Sannhets- og forsoningskommisjonens rapport fra 2023, et omfattende politisk og historisk dokument. Tre påstander framsettes: For det første hevdes det at Norge befinner seg i en epistemologisk-politisk krise på samepolitiske felt, preget både av manglende grunnleggende kunnskap og uenighet om kunnskapsgrunnlaget for politikk. For det andre argumenteres det for at "mangfold" i politisk språk om samer og andre minoriteter har fått en paternalistisk form, der minoriteter sees instrumentelt – både som mål og middel i samfunnsprosjekter. For det tredje koples denne nye paternalismen til kunnskapsmangelen, ved at fraværet av solide data gjør debatten mer symbolsk enn rettighetsorientert, og løsninger søkes gjennom verdiladede mangfoldsmål som i praksis kan virke umyndiggjørende på minoriteter. Artikkelen setter også den norske situasjonen inn i en internasjonal kontekst, og trekker på teorier fra Will Kymlicka og Brian Barry for å vise de prinisipielle problemene med et instrumentelt mangfoldsbegrep i minoritetspolitikken. Mens mangfold ofte løftes frem som mål og middel for demokrati og samfunnsutvikling, hevdes det at slike argumenter tenderer mot å undergrave individers rett til frie valg og likeverdig behandling.